|
Portugisisk vattenhund är en mycket gammal ras. Det finns tecken som tyder på att den kan dateras tillbaka till omkring 600-talet före Kristi födelse. Den portugisiska vattenhunden kan ha varit Romarrikets "Lion Dog". År 1297 skrev en munk om hur en sjöman blivit räddad ur hög sjö utanför en portugisisk by av en hund med svart, strävt, långt hår, klippt från sista revbenet och med en tofs på svansspetsen. Den beskrivningen illustrerar pälsen och klippningen av dagens vattenhund. I boken "Hungers Prevention", publicerad 1621 av den engelska författaren Gervase Markham, beskriver han rasen i detalj. Vattenhunden finns även målad av bl. a konstnären Reingale år 1803. Rasen tros ursprungligen komma från inre Asien när den landade i Portugal, där togs dess vilja för vattenarbete tillvara och utvecklades av fiskarna. Den vaktade även sin husses båt och dess redskap och mottog samma betalning som en vuxen fiskare, dvs. fiskar. När det inte var fiskesäsong, gick hundarna tillsammans med fåren och livnärde sig främst på vilda kaniner. Den portugisiska vattenhunden var tidigare en vanlig syn kring fiskebåtarna runtom den Portugisiska halvön. Numera finns de i störst antal på Algarvekusten. Tidigare hade varje fiskebåt en eller flera vattenhundar stolt stående i stäven, noggrant iakttagande när näten halades ombord. Antalet vattenhundar bestämdes av båtens storlek. Tålmodigt väntade hunden på att en fisk skulle försöka fly, då den utan kommando omedelbart dök i vattnet för att hämta tillbaka den flyende fisken. Dessa beundransvärda dykegenskaper användes även till att apportera trasiga linor och tappade redskap, ner till ett djup av 4 meter. Även i Spanien användes dessa hundar i stort antal. Spanjorerna nyttjade hundarna till att föra meddelanden mellan båtarna, och från båt till land när den Spanska Armadan seglade i engelska vatten. Vattenhundens starka, musklade ben och skuldror, tillsammans med dess häpnadsväckande starka, piskliknande svans, gör det möjligt för den att simma avsevärda distanser. Sträckor på upp till 8 km i tempererat vatten är dokumenterade. Under denna tid hade den portugisiska vattenhunden möjlighet att blanda sig med andra raser i England och Irland. Man räknar vattenhunden som stamfader till de gamla engelska retrievrarna, flat- och curly coated retriever. I Irland har rasen påverkat dagens Kerry Blue Terrier. På 1600- och 1700-talet fiskade portugisiska fiskare på de rika fiskebankerna utanför New Foundland. När fiskarna var i land med sina hundar, parade sig hundarna med de inhemska tikarna som indianerna hade. Då avkommorna av dessa hundar var mycket glada i vattenarbete, lät indianerna para dessa med varandra och en ny ras uppkom, St. John-hunden. Efter att engelsmän blandande in St. Bernhardshundar uppkom den moderna New Foundlandshunden. Denna hund blev för stor och tung för en del av vattenarbetet men inblandning av spaniel fick ner storleken till en lämpligare nivå. Rasen Labrador Retriever hade sett dagens ljus. Den portugisiska vattenhunden fanns även i Portugisiska kolonier runt om i världen, där de än idag lever kvar. PVH tros finnas inblandad i alla idag vattenapporterande raser. Då den är uppfödd endast för vattenarbete gör det rasen till den mest mångsidiga simmaren och dykaren inom alla hundraser. Under den senare delen av 1800-talet förbättrades nätteknologin, kommunikationen mellan båtarna och mellan båtar och land, och vattenhunden var ej längre var nödvändig på båtarna på samma sätt som tidigare. Detta medförde att antalet individer föll drastiskt. År 1903 uppskattades antalet vara 110 och 1934 var antalet 105 individer. Vid denna tidpunkt blev skeppsredaren Vasco Bensaude, med kennelnamnet Algarbiorum, intresserad av rasen och började år 1937 föda upp valpar. Han sålde dock inga valpar utan gav möjligen bort några som presenter. Hans avelsarbete är baserat på Leaõ, en hund som han hade köpt från en fiskare. Rasstandarden är baserad på denna hanhund. Efter Vasco Bensaudes död, fick den berömda tjurfäkterskan Conchita Branco de Citron överta alla hans hundar. Hon fortsatte hans arbete under kennelnamnet do Al Gharb. Några få av hennes hundar såldes till USA, men flertalet blev dödade i samband med den Portugisiska revolutionen 1974, varefter Conchita flydde till Brasilien. Dr Anthony Cabral, en vän till Vasco Bensaude, hittande några hundar på landsbygden och påbörjade sitt avelsarbete av rasen. Han hade sin första kull 1958. Han fortsatte att föda upp valpar också efter revolutionen för att bevara rasen för eftervärlden. Även han tillvaratog bortkomna, ägarlösa hundar som han använde i sitt avelsarbete. Taro torde vara den bäst kända av dessa. Dr Anthony Cabral har kennelnamnet Alvalade. När Dr Cabral gick bort, delades hans hundar mellan dåvarande kennelflickan Carla Molinari, kennel do Vale Negro, och vännen Sally Starte, kennel do Condinho. Dessa två vänner, Vasco Bensaude och Anthony Cabral, har båda räddat rasen från utrotning, men vid två olika tillfällen och med olika blodslinjer. Dessa två män har för alltid skapat sin plats i vattenhundens historia. Rasen kommer till Sverige År 1980 importerades den första portugisiska vattenhunden till Sverige. Tikens namn var Foursome's Primavera. Hon var en brun tik född i Norge med härstamning direkt från Portugal och USA. Denna tik parades med sin bror, Foursome's Pescador och en kull om sju valpar blev den först födda i Sverige. Kombinationen gjordes om senare, med två valpar som resultat. Ägaren till Primavera importerade därefter hanhunden Cartmel Devil's Storm från England. Han var fallen direkt efter två Alvalade-hundar. Cartmel Devil's Storm lämnade endast fyra valpar där ingen gått i avel. Tillsammans med Primavera kan man återfinna bland andra Leme d'Albergaria (imp Portugal 1986), Glenwhin Burletta (imp England 1988), Cartmel Sea-Storm (imp England 1990), Cartmel Sea-Symphony (imp England 1990) och Inka do Condinho (imp Portugal 1990) som grundare av den svenska stammen av portugisisk vattenhund. Fram till 1995 föddes endast ett fåtal kullar varje år, men därefter började registreringssiffrorna så sakta öka fram till början av detta decennium då antalet registrerade hundar per år har stigit i hastig takt. År 2005 fanns det uppskattningsvis cirka 700 vattenhundar i Sverige.[Tillbaka]
En vattenhund är mycket tålmodig mot barn och andra djur, vilket gör den lämplig som familjehund. Den älskar att vara i händelsernas centrum. Där det är som mest livat, där finner du din vattenhund. Där barnen springer och ramlar över den, envisas den med att ligga kvar, med ett vakande öga över allt som sker. Ofta är hunden en pålitligt barnvakt, som inte låter småbarn lämna tomten utan en vuxens tillsyn. Den älskar att busa och är med på alla upptåg du kan hitta på. Det viktiga för en vattenhund är att den får vara med. Dra en pulka på vintern är lika roligt som att bada på sommaren, en stilla promenad eller en snabb cykeltur likaså. Det är dessutom ganska mysigt att bara ligga i soffan och lata sig framför TV:n och bli kliad på magen. En vattenhund tittar gärna på TV eller sitter i ett fönster och följer med i vad som sker utanför. Jaga kan vara kul ibland och även de olika bruks- och lydnadsgrenarna, inte minst agility som inkluderar både fart och fläkt. Vad som är ett måste för en hund av denna ras, är möjligheten till fritt springande i naturen flera gånger varje vecka. Temperamentsmässigt ska en vattenhund vara godmodig och vänlig, oftast utan att vara överdrivet förtjust i främmande människor. Det är en utpräglad familjehund, som är oerhört lojal. Den uppfattas av rasentusiaster som mycket intelligent, då den snabbt kan genomskåda ditt och andras beteende. Vattenhunden har även en väl utvecklad förmåga att lära av andra hundar. Detta kan den medvetet utnyttja för att genomföra någonting som den vill eller inte vill göra. Vattenhunden är ingen skällig ras men de är ofta ljudliga. De hälsar gärna med pip, visslingar och morrljud. Detta får inte tolkas som aggressivitet, utan är en del av rasens sätt att visa glädje. En vattenhund ger sig normalt inte in i slagsmål med andra hundar utom när den är tvungen. Den ska undvika slagsmål så långt som det är möjligt, då flera hundar ska kunna samarbeta på en liten båt. Blir den däremot attackerad, backar den inte utan slåss för att vinna. Man kan således känna sig trygg i sällskap med en vattenhund, då den inte skulle tillåta någon av familjens medlemmar att komma till skada. Vattenhunden kan vara en lämplig hund även för en oerfaren hundägare, även om det är en ras med stark vilja, stor intelligens och enorm uppfinningsrikedom. Om man börjar tidigt med att i lugn och ro tydligt visa valpen vilka regler som gäller får man sällan några lydnadsproblem. Men du som funderar på att köpa en vattenhund och inte har haft hund tidigare, bör gå åtminstone en grundkurs i vardagslydnad. Vad man aldrig får glömma är rasens mångåriga historia. En vattenhund skulle kunna utföra sina uppgifter utan kommando och kan därför vara ganska egensinnig om den vill. Motivationen måste vara stor om den ska utföra sina arbetsuppgifter på ett, för oss, tillfredsställande sätt. Det medför att den inte är lika lätt att träna som en hund av utpräglad bruksras. En vattenhund lär fort och därmed ledsnar den fort. Man måste därför vara utrustad med en stor portion tålamod och humor om man vill nå långt med sin hund inom de olika bruks- eller lydnadsgrenarna. En portugisisk vattenhund går bra att ha som renodlad sällskapshund, men de allra flesta portugisiska vattenhundar är mycket förtjusta i aktiviteter och kräver en hel del uppmärksamhet annars finns risken att den hittar på hyss. Det är många som tränar och tävlar med sina vattenhundar, både i bruksgrenar, agility och i utställningsringarna. 1994 fick rasen sin första räddningshund, och vi kan ståta med Europa- och Världsvinnartitlar i utställningssammanhang. Internationellt finns det vattenhundar som arbetar som blindhundar, narkotikahundar, terapihundar samt servicehundar.[Tillbaka] Utseende - Storlek Portugisisk vattenhund är en mellanstor ras, en vuxen hund väger ca 18-25 kg. Mankhöjden enligt rasstandarden är för hanhund 50-57 cm, med idealhöjd 54 cm och för tik 43-52 cm, med idealhöjd 46 cm. Vattenhundarna skall vara proportionerligt byggda, kraftiga och muskulösa. Utseende - Päls Vattenhundarna kan ha olika sorters päls, allt ifrån ganska lång, vågig och lätt glansig, till den krulliga varianten som har kortare, mer strävt hår, som bildar kompakta lockar. Pälsen får vara helt svart eller brun, eller dessa färger kombinerat med vitt. Även enstaka helvita exemplar finns. Det finns även portugisiska vattenhundar som föds med inkorrekt päls. Pälsen är då helt annorlunda. Den vågiga varianten påminner närmst om setter- eller bordercolliepäls och den krulliga om en curly coated retriever. Det är ett genetiskt fel, troligen med recessiv arvsgång, som inte på något vis påverkar hundens hälsa. Däremot är det inte så stor idé att ställa ut en felpälsad vattenhund, då det är ett diskvalificerande fel. Ett diskvalificerande fel hindrar inte hunden från att delta på utställning, med diskvalificerar hunden från att få ett pris. Hunden bör inte användas vidare i avel, då det inte är önskvärt att sprida de felaktiga generna vidare Utseende - Klippning Den traditionella klippningen, som också är den som gäller vid utställningar i Sverige och övriga FCI-anslutna länder, innebär att håret på nosen, bakdelen och större delen av svansen klipps mycket kort, övrig päls inkl den yttersta tredjedelen av svansen lämnas oklippt. Detta är den klippning som tillämpades på vattenhundarna när de användes som brukshundar i Portugal. Det finns en förklaring till varför de klipptes just så: bakdelen - för att ge hunden större rörelsefrihet vid simning, nosen - för att förhindra att päls skymmer sikten när de simmar och dyker. Huvud och bål lämnas fullpälsade för att värma och skydda vitala organ samt för att fungera som flythjälp, frambenen lämnas oklippta, som skydd då hunden med egen kraft skulle kunna ta sig upp i båten. Slutligen lämnas en vippa på svansspetsen för att förstärka svansens effekt som roder. Allergihund? Det finns ingen möjlighet att lämna garantier till allergiker, men denna ras anses vara allergivänlig. Detta främst p.g.a. att den saknar underull och fäller sparsamt. Om du har problem med allergier kan det vara klokt att hälsa på hos en vattenhundsfamilj innan du ev. tar beslutet att köpa egen hund. Rasklubben hjälper dig gärna att få kontakt med en familj som du kan få besöka. Vi finns utspridda över i princip hela landet. Sjukdomar Liksom de allra flesta hundraser är även den portugisiska vattenhunden drabbad av en del sjukdomar. Rasklubben tillsammans med uppfödarna arbetar aktivt för att försöka minimera dessa. Detta innebär naturligtvis inte att alla valpar är garanterat friska, men det ger den lilla valpen bättre förutsättningar att få leva ett långt och frisk Aktivering Då rasen är aktiv och behöver mycket stimulans för att må bra är det viktigt med aktivering, både fysiskt och mentalt. För att hunden skall må bra behöver den ordentlig motion varje dag, och även en del hjärngymnastik. Hitta gärna på problem för hunden att lösa, lär den lite trick och konster och låt den leta efter saker, det uppskattar de flesta vattenhundar. Vattenhunden är en apporterande hund och den vill gärna bära föremål. Banna inte hunden när den hämtar vantar och skor för att bära, utan byt hellre ut mot ett föremål som den får bära. På sommaren är simning en idealisk form av träning för vattenhunden. Börja redan när valpen är liten att träna den på att vara ensam hemma korta stunder. Det är bra om hunden är välrastad och lite trött, då brukar den lättare komma till ro. Öka tiden successivt. Se gärna till att det finns ett märgben eller liknade att tugga på, om valpen skulle bli rastlös. Då minimeras risken att den tuggar på "fel" föremål. Man brukar rekommendera att inte lämna den vuxna hunden hemma själv mer än 4 timmar per gång. Som inom alla raser varierar arbetsviljan och motivationen mellan individerna. För att få en hund som passar dig så be uppfödaren om hjälp att välja rätt typ av valp. Väljer du att dela ditt liv med en portugisisk vattenhund bör du ha sinne för humor. De är lekfulla clowner som gärna driver både med sig själva och med andra.[Tillbaka] Pälsvård som valp Redskap: En stålborste som är medelhård. En så kallad Pudelkam (En gles stålkam med ett ordentligt handtag). En fintandad stålkam. En karda att använda med sparsamhet. Den är till för de små knutor som kan bildas i pälsen. En rejäl klotång (klipp klorna lite och ofta). Ett milt hundschampo. Vården av en valppäls är mycket liten och det kan luras. Pälsen börjar sällan tova före valpen börjar byta till vuxenpäls. Det är en jobbig tid. Tovorna kan komma slag i slag. Det är under denna tid viktigt att hålla hunden ren, då en ren päls tovar mindre än en smutsig. Det är också viktigt att valpen har blivit van att bli hanterad, för att underlätta denna tid. Borsta och kamma valpen lite då och då (kan knappast bli för mycket). Passa på när valpen är vaken men inte alltför lekfull. När du har börjat så är det DU och inte valpen som bestämmer hur länge ni ska hålla på. Lär valpen efter en tid att ligga ner på sidan under tiden som du borstar. Börja med magen, benen och fortsätt uppöver. Platser som man ofta glömmer är insidan av frambenen, halsen är knepig att komma åt helt, var noggrann, så även två små gropar på förbröstet. Glöm inte mellan tårna och trampdynorna. Borsta/kamma helt in på skinnet. Det är inte på ytan tovorna bildas. Tovor Så den trista biten, när det är tovor, vilket det kan vara mycket av under pälsbytet. Man jobbar mest med den glesa kammen i tovor. Börja med att frilägga tovan så gott det går. Därefter kammar och pillrar du, utifrån och in mot huden. Använd de främsta piggarna i kammen, inte hela kammen och kom ihåg att inte kamma, utan pillra och lirka. Använd gärna en dusch flaska med vatten för pälsen ska hålla sig på plats när du arbetar. Den blir inte så flygig om du duschar regelbundet, dessutom blir håren mer elastiska. Om det är hårda, större tovor kan du klippa isär tovan. Klipp då i hårets växtriktning, alltså från huden och utåt. Det finns en så kallad tovutredare att köpa. Denna ser ut som en kam med 9 vassa knivar. Med denna lirkar man sig in i tovan och sågar sig igenom. INTE KAMMA! Detta löser upp tovorna så att det går bra mycket lättare att reda ut dem. Det finns även olika typer av utredningslösningar att tillsätta tovan, vilka medför att håren lättare glider isär. Testa även att gnugga in lite vanlig oliv- eller rapsolja (den ska vara vegetabilisk) i tovan och red sedan ut den. Kan med fördel användas om hunden badas efteråt, då det annars gärna gör att hunden drar till sig smuts och smuts ger tovor. Bada din valp En portis gillar oftast att bada - i det fria. Badkaret gillas däremot inte alltid. Det brukar dock inte vara så svårt att vänja dem vid att bli badade & duschade hemma, om du har tålamod och rätta förutsättningarna. Se till att du har ett stadigt underlag för hunden att stå på. En vanlig halkmatta till badkaret gör att din hund inte riskerar att halka omkull. Har du inte hunnit skaffa en sådan kan det gå bra med en mindre trasmatta, de brukar ligga still. Vänj din valp vid att bli badad, även om det inte finns så stort behov i början. Det är mycket lättare att behålla ditt - och därmed valpens lugn - när valpen är liten och lätt att hantera. Rusta dig i förväg med allt du behöver: Godis, schampo, handdukar och en stor portion tålamod. Ha en mjuk stråle på duschen och ställ in värmen redan innan du lyfter i valpen. När valpen väl står i badet, ge den aldrig chansen att hoppa ur badkaret. Om valpen gnäller när du duschar den - ömka inte. Då bekräftar du bara dess rädsla. Var istället lugn och trygg, prata uppmuntrande om hur duktig den är. Ge ett positivt intryck, det är KUL att bli badad. Godis kan vara bra, båda att belöna med eller avleda med. Blanda gärna ut schampot med vatten, så är det lättare att fördela i pälsen. Börja schamponera vid halsen och arbeta dig bakåt. Vänd så försiktig valpen runt, locka med godis om det behövs och upprepa proceduren på andra sidan. Om din hunds päls tovar lätt, kan det vara idé att tänka på hur du masserar in schampot. Gnuggar du i cirklar kan det bilda tovor. Försök istället att följa fallet på pälsen. Detta är naturligtvis individuellt för varje hund, testa dig fram till vad som fungerar bäst på just din hund! Schamponera huvudet sist och var noga med att undvika ögonen. Börja så med huvudet när du ska skölja bort allt schampo. Skölj noga. Badar du din hund regelbundet behöver du sällan schamponera två gånger. Så, dags att torka din valp. Lär valpen redan från början att skaka sig i badkaret, det sparar dig från mycket torkarbete. Vänta helt enkelt tills valpen skakar sig - förr eller senare kommer den impulsen. Om du då säger "skaka" och tar varje tillfälle iakt när hunden skakar sig, att upprepa ordet, har du snart fått en hund som kan skaka sig på kommando - mycket praktiskt! Lyft så valpen ur badkaret och torka pälsen, gnugga inte utan krama vattnet ur pälsen. Vid det här laget har du nog upptäckt att ett mycket rastypiskt beteende är på gång, nämligen ett "portis-spel". De flesta portisar blir som tokiga när de badat, far runt som yrväder och torkar sig mot möbler, mattor, väggar och allt annat som finns i vägen. Naturligtvis avgör du själv vad som är tillåtet efter bad, tänk dock på att blöta tassar är halkiga. Många väljer att direkt blåsa sina hundar torra med hjälp av fön och borste, andra låter hundarna självtorka, helt eller delvis, innan de kammar och fönar. Om du låter valpen självtorka kan den frysa. Lägg i så fall en filt kring valpen, när den lugnat sig. Det finns även flecceoveraller att köpa, som kan fungera som "badrock". Pälsvård som vuxen Så har då tiden kommit för valpen att bli vuxen och få den riktiga pälsen. Detta kan för vissa hundägare vara en påfrestande tid, då hunden tovar fortare än husse och matte hinner tova ur. Visst man kan ta den enkla vägen och klippa ner hunden riktigt kort. Pälsen kommer tillbaka även om det tar ett år. Men om man vill slippa att klippa hunden så är det ett, i vissa fall, drygt arbete att hinna hålla efter hunden. Det första man måste tänka på är att skaffa sig ett arbetsschema, så att man vet att när man är färdig är hela hunden tovfri. Detta kräver systematik och erfarenhet. Systemet finns nog i nästan lika många varianter som det finns pälshundsägare.Sitt gärna på golvet och lägg hunden med ryggen framför dig. Om hunden är tränad kan du ha den på ett bord, om det känns bättre för ryggen. Lägg hundens ben bort från dig för att förhindra att hunden försöker att sparka sig fri. Lyft upp frambenen mot dig och börja borsta buken. Borstningen sker i hårets växtriktning. Bena upp pälsen och borsta en del i taget. Innan du går vidare går du igenom varje del med den grova (och ibland den fina) kammen. Om du har en lockig Portis kan du med fördel använda karda. Kardan kan användas på bägge pälsvarianterna om den används med stor försiktighet och endast för att få tag i det lösa tunna håret som gärna vill stanna kvar och bilda nya tovor. Tänk på att kardans taggar kan riva din hund om du borstar för hårt mot huden. När undersidan av bröstkorgen är färdig tar du sig an frambenet. Du börjar med att borsta allt hår mothårs dvs. upp mot ryggen. Därefter pillrar du omkring mellan tårna och mellan trampdynorna med den fina kammen. Därefter borstar du ner (mot tårna) lite hår i taget och går igenom med kam. Extra noggrannhet brukar behövas vid armhålan och armbågens bak- och framsida. När frambenet är färdigt försöker du få en något så när rak linje som följer hundens kropp längst efter från skuldra och bakåt, där du borstar en sektion, kammar igenom, tar en ny sektion att borsta för att sedan kamma. När du har kommit till ungefär mitt på ryggen byter du sida och gör på samma sätt där. Glöm inte svanstofsen. Nu är kroppen klar och det är dags att ta itu med huvud, hals och frontparti. I detta läge brukar man vanligtvis sätta upp hunden. Halsen är lite krånglig att komma åt så det gäller att träna in alla veck och vrår som finns. Huvudet tar man lite som det kommer. Du bör vara noga med att kolla överallt med kammen, så att det inte gömmer sig några små tovor som snabbt växer sig stora. När du borstar frontpartiet, stå gärna med hunden sittande mellan dina ben, med huvudet framåt. Du kan då hålla upp huvudet med den ena handen och borsta och kamma med den andra. Glöm inte groparna som finns på var sida om bröstbenet. Färdig! Att klippa sin hund Det finns många klippmaskiner på marknaden, t ex OSTER, Mooser och Andis. Till dessa maskiner finns en mängd skär. Naturligtvis är det individuellt vilken längd du väljer att ha, men utgångsläget bör vara att du väljer ett skär som ger en pälslängd runt 3-6 mm. Är det första gången du ska klippa din hund med maskin? Tänk då på att en del hundar upplever maskinens surrande som skrämmande. Ha stort tålamod och använd dig av en pigg och glad röst - ömka inte! Vänj hunden gradvis vid maskinen om den verkar mycket rädd. Börja med att klippa bakkroppen. Klipp mot hårets växtriktning. Som utgångsläge använder man det sista revbenet. Man klipper inte längre fram på hunden, då blir koftan för kort. Klipp hellre lite bakom revbenet (mot magen) om hunden är ung, annars riskerar du att klippningen "kryper framåt" i takt med att hunden växer och ryggen blir längre! Hela bakpartiet klipps och svansens två första tredjedelar. Den yttersta tredjedelen lämnas i full längd. Måtta från svansroten. Glöm inte att klippa mellan tårna och trampdynorna på bakbenen. Nosen klipps från inre ögonvrån och framåt mot nosen. Klipp därefter från den yttre ögonvrån och rakt ner till struphuvudet. Avsluta med käken och hakan. Klart! Enkelt eller hur?[Tillbaka]
Det finns inget vackrare än en ren och tovfri Portis.[Tillbaka] Portugisisk Vattenhund (PVH), är en jämförelsevis frisk hundras. Rasen har god reproduktionsförmåga och lätta valpningar. Rasen är ansluten till Svenska Kennelklubbens (SKK: s) hälsoprogram avseende höftledsdysplasi (HD) och Progressiv Retinal Atrofi (PRA). Andra sjukdomar/defekter förekommer endast i låg grad enligt vad som idag är känt. Höftledsdysplasi (HD) HD innebär att ledskålen är för grund, varför höftledskulan får otillräckligt stöd och leden blir ostadig. Instabiliteten i höftleden vid dysplasi leder till broskförslitning och benpålagringar. Lårbenshuvudet blir också mer eller mindre deformerat, beroende av graden dysplasi, men även hundens kroppsvikt. Rubbningen i ledens utvecklig äger rum under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man med god säkerhet bedöma höftledens utseende med hjälp av röntgen. Arvsgången är polygen, vilket innebär att det är flera faktorer som påverkar ärftligheten. Vid polygen nedärvning är selektion den viktigaste metoden för bekämpning av en defekt, och studier visar att hundar med HD, oavsett grad, lämnar högre antal avkommor med HD än hundar med fria höfter. Detta innebär dock inte att en hund med HD måste lämna avkomma med HD. Även yttre faktorer kan påverka uppkomsten av HD, t ex skador, utfordring och motion under uppväxten. Vid röntgen av höfter anges resultaten i 5 olika grader: Grad A = Normala höfter Grad B = Nästan normala höfter (Grad A och B räknas som fria höfter.) Grad C = Lindrig dysplasi Grad D = Måttlig dysplasi Grad E = Kraftig dysplasi Enligt SKK:s hälsoprogram ska båda föräldradjuren vara höftledsröntgade för att avkomman ska få registreras i SKK. Det är önskvärt att så många hundar som möjligt röntgas, för att vi ska få en klar bild av hur stor andelen HD är i rasen, och på det sättet öka möjligheterna att styra upp avelsarbetet mot färre antal HD-fall. Det är också viktigt att veta HD-status för att kunna anpassa motion och foder till hundens behov. Graden av HD är inte självklart avgörande för hur mycket besvär hunden får. Progressiv Retinal Atrofi (PRA) PRA är en ärftlig ögondefekt med recessiv nedärvning, vilket innebär att anlaget för sjukdomen måste komma från båda föräldradjuren för att avkomman ska komma att utveckla sjukdomen. Den typ av PRA som återfinns hos Portugisisk Vattenhund debuterar vanligtvis vid hög ålder, oftast inte före 6-7 års ålder. PRA kan diagnosticeras genom ögonlysning. Denna metod kan dock bara visa om sjukdomen redan brutit ut. Det finns nu möjlighet att genom ett blodprov fastställa om hunden är anlagsbärare eller kommer att utveckla PRA. Det är företaget Optigen i USA som tagit fram ett DNA-test som kan identifiera genen som ger PRA. Resultatet av testet anges enligt 3 graderingar: Normal (tidigare A1) Carrier (tidigare B1) Affected (tidigare C1) Övriga sjukdomar Det finns även andra sjukdomar med dokumenterade fall hos rasen, i Sverige. Addison - en sjukdom som uppstår vid brist på binjurebarkens hormon. Sjukdomen är allvarlig och hunden bör snabbt komma under behandling. Sjukdomen kan hållas under kontroll med medicinering livet ut. Symtomen kan vara trötthet, slöhet mag/tarmproblem och generell nedsättning av allmäntillståndet. Ett blodtest kan fastställa diagnosen. Hypothyreos - en underfunktion av sköldkörteln. Detta innebär en för långsam ämnesomsättning. Symtomen är trötthet och övervikt. Pälsen kan bli torr och mjällig. Ett blodprov hos veterinär kan ge diagnosen. Hunden måste vid diagnos "Hypothyreos" medicinera livet ut. Allergi förekommer, och kan ofta visa sig i form av foderallergi. Det kan även finnas en viss ärftlig belastning när det gäller allergi. Rasklubben arbetar aktivt med att dokumentera rasens hälsostatus och din medverkan är viktig. Om din hund har eller får en sjukdom, kan du genom att meddela detta till avelskommittén bidra till att på sikt förbättra rasens hälsa.[Tillbaka] Källa: Rasinformation; Rasklubben för Portugisisk Vattenhund
Rasstandard för Portugisisk vattenhund Originalstandard: 1966 12 09 FCI standard: 1995 10 03; engelska & franska SKK:s standardkommitté: 1996 10 29 Ursprungsland/hemland:Portugal Användningsområde Vattenhund med exceptionellt god förmåga och uthållighet att simma och dyka. Rasen är fiskarens oskiljaktiga vän och "arbetsredskap". Den är även av stor användbarhet för att vakta båten och fiskarens ägodelar. Medan ägaren fiskar skall hunden vara uppmärksam och skulle fisk slita sig från krok eller ur nät, hoppar hunden självmant i vattnet för att fånga fisken, dykande under vattnet om så behövs. Hunden simmar också ut för att föra tillbaka nät som gått sönder och rep som lossnat. Dessa hundar används även som kurirer mellan båt och strand eller tvärtom, även när avståndet är betydande. FCI Klassifikation: Grupp 8, sektion 3 Bakgrund/Ändamål I forna tider förekom rasen längs hela Portugals kust. Numera, beroende på ändrade förutsättningar för fisket är rasen praktiskt taget begränsad till Algarve provinsen vilken numera får anses som rasens hemtrakt. Förekomsten av dessa hundar längs Portugals kust kan härledas långt bakåt i tiden, varför rasen får anses som rent portugisiskt. Helhetsintryck Hund av medelstorlek, proportionerligt byggd, robust och muskulös. Musklerna, som utvecklats genom regelbunden simning skall vara påtagliga. Helhetsintryck Hund av medelstorlek, proportionerligt byggd, robust och muskulös. Musklerna, som utvecklats genom regelbunden simning skall vara påtagliga. Uppförande/karaktär En hund med impulsiv läggning, viljestark, modig och med kamplust, liksom anspråkslös och outtröttlig. Den har ett allvarsamt, genomträngande och uppmärksamt uttryck, liksom utmärkt syn och gott väderkorn. Hund med exceptionell intelligens, som med påtaglig lätthet och glädje lyder varje order från sin husbonde. Huvud:Huvudet skall vara kraftfullt och brett med goda proportioner. Skallparti: Skallen skall sedd i profil vara något längre än nospartiet och dess rundning framhävs mer i bakre än främre delen. Nack-knölen skall vara väl markerad. Sedd framifrån skall hjässan vara välvd med lätt markerad mittfåra. Pannfåran skall vara markerad i 2/3 delar av hjässans främre del och ögonbryns-bågarna skall vara tydliga. Stop: Stopet skall vara väl markerat och ligga något bakom de inre ögonvrårna. Nostryffel: Nostryffeln skall vara bred med väl öppna näsborrar. Den skall vara välpigmenterad; svart hos hundar med svart, svart/vit eller vit pälsfärg. Hos bruna hundar skall den harmoniera med pälsfärgen. Nosparti: Nospartiet skall vara bredare vid basen. Läppar: Läpparna skall vara tjocka, speciellt framtill. Mungiporna skall inte vara synliga. Munhålan skall vara helt eller fläckvis svartpigmenterad eller mörkpigmenterad. Käkar/tänder: Käkarna skall vara starka, varken över eller underbett. Tänderna skall inte synas när munnen är stängd. Hörntänderna skall vara kraftigt utvecklade. Ögon: Ögonen skall vara medelstora, något snedställda och sitta väl åtskilda. Formen skall vara rundad och ögonen skall varken vara framträdande eller insjunkna. Färgen skall vara brun eller svart. Ögonlocken skall vara tunna och ögonlockskanterna svart- eller brunpigmenterade beroende på pälsfärg. Tredje ögonlocket får inte synas. Öron: Öronen skall vara hjärtformade, tunna och ansatta väl ovanför ögonansättningen. Bortsett från en liten öppning bakåt skall öronen ligga väl an mot huvudet. Örontopparna skall inte nå nedanför käklinjen vid strupen. Hals: Halsen skall vara rak, kort, fint rundad med kraftig muskulatur och buren högt och stolt. Den skall vara smidigt ansatt och varken ha lös halshud eller dröglapp. Kropp Manke: Manken skall vara bred och inte framträdande. Rygg: Ryggen skall vara plan, kort, bred och väl musklad. Ländparti: Länden skall vara kort och jämnt övergå i korset. Kors: Partiet över korset skall vara välformat och endast svagt välvt och med knappt synliga höftbensknölar. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara bred och djup med långa och väl välvda revben. Bröstkorgen skall nå ner till armbågarna. Underlinje: Buklinjen skall vara uppdragen i en elegant linje. Svans: Svansen får inte vara kuperad. Den skall vara medelhögt ansatt, tjock vid roten och avsmalna mot spetsen. Den skall inte nå nedanför hasleden. När hunden är uppmärksam skall svansen bäras väl böjd och dess främre del skall inte nå framför ländens mittpunkt. Svansen är till stor hjälp när hunden simmar eller dyker. Extremiteter: Framställ: Framstället skall vara starkt med raka ben. Skulderblad: Skuldrorna skall vara välvinklade med mycket väl utvecklad muskulatur. Överarm: Överarmarna skall vara starka, medellånga och parallella med kroppens medellinje. Underarm: Underarmarna skall vara välmusklade och långa. Handlov: Handlovarna skall ha kraftig benstomme och vara bredare fram-ifrån än från sidan sett. Mellanhand: De skall vara långa och kraftiga. En svag vinkel är tillåten. Tassar: Tassarna skall vara runda och ganska platta. Tårna skall inte vara för högt välvda och inte för långa. Huden mellan tårna skall vara mjuk och väl behårad samt nå fram till tåspetsarna. Klornas färg skall överensstämma med pälsfärgen. Klorna skall inte nå ner till underlaget. Mittersta trampdynan skall vara mycket tjock, de övriga normaltjocka. Bakställ: Bakbenen skall vara kraftiga och bakifrån sett raka med långa, väl rundade skinkor. Lår: Låren skall vara kraftiga, medellånga och med mycket väl utvecklad muskulatur. Knäled: Knälederna skall ligga på parallell linje med kroppens medellinje. Underben: Underbenen skall vara välmusklade och långa samt vara parallella med kroppens medellinje. Vinkeln skall vara mycket tydligt markerad, i knä och hasled. Alla senor skall vara väl utvecklade. Has: Haslederna skall vara starka. Mellanfot: De skall vara långa och utan sporrar. En svag vinkel är tillåten. Tassar: Baktassar som framtassar. Rörelser: Rörelserna skall vara fria. I skritt skall steget vara kort och livligt, i trav skall det vara lätt och rytmiskt och i galopp energiskt. Päls: Pälsen skall vara ymnig med kraftigt hår som jämnt täcker hela kroppen utom i armhålor och ljumskar där det är tunnare. Underull förekommer inte. Den raskarakteristiska frisyren klipps när pälsen är fullt utvuxen. Pälsen klipps då kort på nospartiet, länden, flankerna och hela bakstället samt större delen av svansen. Endast på svansspetsen lämnas hellång päls som en plym. Pälsstruktur: Pälsen förekommer i två olika hårlag: 1) Tämligen lång, vågig päls som är ganska mjuk och något glansig. Pälsen på hjässan skall vara upprättstående och på öronen skall den vara betydligt längre än öronlappen. 2) Kortare päls som är krusig och bildar cylindriska, kompakta lockar som är tämligen matta. På hjässan skall pälsen vara krusig som på kroppen men på öronen kan den vara vågig. Färg: Pälsen kan vara enfärgad eller ha en kombination av färger. Enfärgat kan vara svart, vitt eller i olika nyanser av brunt. Kombinerade färger kan vara svart eller brunt med vita tecken. Vit pälsfärg indicerar inte albinism förutsatt att nostryffel, mun och ögonlockskanter har svart pigment. Hos hundar med svart, vit eller svart och vit päls skall huden vara kraftigt pigmenterad, dvs blåaktig Storlek/vikt Mankhöjd För hanhund: 50-57 cm, ideal är 54 cm För tik: 43-52 cm, ideal är 46 cm. Vikt För hanhund: 19-25 kg För tik: 16 22 kg Måttangivelser Skallens längd: hos hanhund 12,5 cm hos tik 11 cm Skallens bredd: hos hanhund 11 cm hos tik 9,5 cm Nosryggens längd: hos hanhund 9 cm hos tik 7 cm Bröstkorgens omkrets: hos hanhund 61 cm hos tik 56 cm Bröstkorgens bredd: hos hanhund 15 cm hos tik 13 cm Bröstkorgens djup: hos hanhund 21 cm hos tik 18 cm Bålens längd: hos hanhund 45 cm hos tik 40 cm Bålens bredd: hos hanhund 11,5 cm hos tik 10 cm Kroppens längd: hos hanhund 51 cm hos tik 45 cm Svansens längd: hos hanhund 32 cm hos tik 27 cm Frambenens höjd: hos hanhund 29 cm hos tik 25 cm Höjden över länden: hos hanhund 52 cm hos tik 46 cm Fel Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i för-hållande till graden av avvikelse. Diskvalificerande fel - Mycket långt, smalt, platt eller spetsigt huvud - Pigmentlös eller fläckig nostryffel - Trattformigt eller för snipigt nosparti - Över eller underbett - Blå ögon eller ljusa ögon - Ögon som är olika i form eller storlek liksom insjunkna ellerutstående ögon - Öron som är fel ansatta, för stora, för korta eller veckade - Svans som är kuperad, outvecklad eller obefintlig. - Svans som är tung, hänger slapp under rörelse eller är buren rak - Sporrar på baktassarna - Päls annan än den som beskrivs i standarden - Albinism - Storlek som betydligt över eller understiger angivna mått - Dövhet vare sig den är nedärvd eller förvärvad -Testiklar Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.[Tillbaka]
Källa:Rasklubben för Portugisisk Vattenhund |